Dialekt - Historik

Vad är en dialekt?

Ordet dialekt kommer från grekiskans diálektos som betyder samtal eller sätt att tala. Man stöter ofta på uppfattningen att dialekterna har utvecklats från riksspråken i Sverige och Danmark. Dialekterna är dock betydligt äldre än riksspråken, vilket nog måste, som Bengt Pamp uttrycker det i ”Svenska Dialektord”, betraktas som - en relativt ung konstprodukt.

Dialektgräns genom Sverige och Halland

I ”Våra folkmål” drar Elias Wessén en skarp men ändå bred dialektgräns tvärs över Sverige från någonstans mitt emellan Falkenberg och Varberg till västgötagränsen i sjön Fegen och vidare österut. Denna gränsdragning genom Halland som brukar kallas ”Tvååkersgränsen” utgör även gräns för andra kulturella skillnader mellan norr och söder. Södra delen av detta gränsband utgörs av ån Ätran, som också utgjorde gräns mellan Faurås och Årstad härader.

Kommunikationerna över Ätran var förr ganska begränsade med broar endast i Falkenberg och Gunnarp och detta kan ha bidragit till de kulturella skillnaderna som vi ännu kan se och höra. Tvååkersgränsen utgör bl.a. nordgränsen för tungrots-’r’, tunt ’l’-ljud och vissa konsonant-kombinationer, exempelvis ’rs’ i fors där ljuden uttalas var för sig. Norr om denna linje har man tungspets-’r’ tjockt ’l’ och ’rs’ i fors sammanflyter till ett mellanting mellan ’sj’- och ’tj’-ljud.

Vad skapar en dialekt?

Det finns många faktorer som kan bidra till att skapa och vidmakthålla en dialekt. Språket uppstår genom ett behov att kommunicera och influeras av den omgivning man rör sig i. Geografisk samhörighet är naturligvis en viktig orsak. Människor som tillhörde samma socken och som därför sökte sig till samma kyrka för att lyssna till predikningar, kungörelser, m.m. utvecklade ett gemensamt språk.

Inom socknen gick man också i skolan tillsammans. Sjöar och åar har i vissa fall utgjort hinder för dialekters uppblandning, i andra fall där de utgjort kommunikationsleder, har de istället bidragit till språkliga spridningar. Gemensam kultur med gemensamma arbetsätt och verktyg är också faktorer som bidragit till ett gemensamt språk.

Dialektens utveckling i Halland

Från 1100-talet anser språkforskarna att det fanns två separata huvudspråk som utvecklats ur urnordiskan, forndanska och fornsvenska. Variationerna inom respektive språk torde dock ha varit stora. Det faktum att Kattegatt skilde Halland från övriga Danmark torde inneburit att man aldrig talade någon egentlig danska i landskapet.

Inom Halland varierade dialekten ganska kontinuerligt utan distinkta, geografiska gränser utan i stället med mjuka övergångar. På samma sätt förhöll det sig mot grannförsamlingarna på västgötasidan, även där fanns en mjuk övergång.

Fortfarande kan man vid samtal med äldre personer någorlunda bestämma i vilken socken man befinner sig. Detta är i princip omöjligt om man talar med personer födda 1960 och senare. Det har skett en kontinuerlig utveckling av språket. Den första stora förändringen var vid försvenskningen 1645-1683. Från det senare årtalet gällde svenskt språk, svensk lag, svenska gudstjänstrutiner, m.m. i landskapet och även om utvecklingen gick långsamt skedde en försvenskning även av språket. Från mitten av 1800-talet påskyndades nationaliseringen av språket. Bidragande orsaker var t.ex. ökad läskunnighet och ökade kommunikationer. Nästa stora förändring var Radio och TV’s utveckling som påskyndade ytterligare nationalisering av språket. Även kommunsammanslagningar och det faktum att det började bli vanligt att gå i skola på annan ort bidrog till utvecklingen. Idag märks skillnad främst mellan regioner. Halland har ju t.ex egen radio. Det går fortfarande att höra om man är i Småland, Halland eller Västergötland.

Ordförrådet i språket återspeglar behovet och förändras hela tiden. När vi får behov av nya ord införs dessa. De bästa exemplen just nu är från dator- och tele-området. På samma sätt försvinner andra ord som inte längre används. Många av de ord som vi idag betraktar som dialektala och som håller på att försvinna hänger samman med jordbruket och bondesamhället.